Helljusspår

Så är det kris i kassan igen... Att det alltid ska vara så? Och Tobbe är uppsagd och har inget jobb om drygt en vecka. Inte är det lätt att vara människa.

Ingela och jag har tränat lite stegförflyttningar och vändningar på stället i köket idag. Egentligen skulle jag väl ha lyssnat lite mer på föreläsningen, men det var så kul att träna. Idag förstod hon fint och flyttade rumpan efter så bra i vänsterhalterna. Jag får passa hur jag belönar i utgångsposition, hon är inte helt fast på hur hon ska ha det ännu. Har jag belönat slarvigt några gånger har hon direkt en sämre position. För långt fram eller så har hon svängt in rumpan bakom mig. Men hon VILL och tycker det är kul. Underbart! Självklart, säger väl många schäferägare, men eftersom det här är min första schäfer så tycker jag viljan är såååå sköööön. Tidigare har jag fått jobba med att motivera och motvera och motivera. Nu behövs det så lite.

Snö har det kommit här också. Ganska mycket faktiskt. Så snart pistar de nog upp elljusspåret skulle jag tro. Hehe, min förra lärare berättade en rolig historia om hans mamma som var fransyska. Hon hade svårt att veta när det skulle vara betonat "h" i ord, i franskan finns ju inte de. Så han berättade att en gång hade hon sagt till honom: "Jag mötte Åkan i helljusspåret" på sjungande fransk brytning. Kul! Så nu tänker jag alltid "helljusspår" när jag ska ut och åka.

Ridhusträning

Idag var vi nere i stallet och tränade. Jossan och Carola hade sista träffen för deras valpkurs samtidigt så det blev störningsträning också. Förutom all hästbajs då... Vi började med fritt följ/linförighet och hon var duktig. Hon hamnar dock för långt fram och då tänkte jag att jag börjar med att "trycka" bak henne med en massa vänstehalter, men hon kan inte dem. Hon går in i mina ben, ställer sig på bakbenen och hoppar bak. Helt fel. Så då satte jag på kopplet och visade henne med lite dirigering hur det skulle se ut. Det funkade superbra och hon flyttade så fint efter och intog en bra position. Så tog jag av kopplet och då funkade ingenting. Då lade hon sig istället, lilla gumman! Jaja, bara att träna vidare och vara tydlig. Hon blev riktigt trött på slutet. För tillfället liggen hon och gammeldamen ute i hundgården och kalasar på var sin renbog som blev över då vi skavade till middagen. Vi har helt otroligt mycket renkött i frysen och så lagar vi så sällan kött! Helt vansinne då man har ont om pengar. Men nu har vi börjat göra något åt saken. I jul ska vi till Fjällvattnet i Härjedalen och då tänkte vi ta med lite suovas så nu blir det till att röka kött i veckan. Gott, gott.

Träning på gatan

Igår satt jag och läste i min bok "Rehabiliteringsmedicin" i ett kapitel om kognitiva handikapp så kommer jag till en diagnos som kännetecknas av bland annat piloerektion. Piloerektion?? Detta måste slås upp!!! I boken fanns ingen förklaring till ordet så det var bara att googla. Det visade sig att det är det vetenskapliga namnet på "gåshud"! Helt otroligt roligt! Det roliga är förståss att Jennys lilla ängel till hund som nyss gick och vann SM i Bevakning heter Pilo. Jag kan lova att jag kommer ALDRIG mer säga gåshud! Det är ett som är säkert! Jenny höll på att dö när jag sms:ade det till henne. Hennes lille oskyldige skyddsling finns med i en sån pinsam ordkombination... Pilo, som är fräsch som en nyutslagen nyponros... NOT!!

Jag har börjat kolla på regelboken för brukset och insett att vi har i alla fall börjat sniffsa på alla momenten i appellen. Bra eller dåligt vet jag inte. Inte än. Ingela är så rastlös på dagarna att jag helt enkelt MÅSTE ut med henne och de långa promenaderna blir så jobbiga när jag går med båda hundarna och jag har inte hjärta att lämna någon hemma. Så då blir det träning i stället. På en gång märker jag hur mycket bättre allting funkar, även allmänlydnaden. Ingelas förväntan på mig bara ökar och ökar och hon blir mer lyhörd.
Idag började vi med linförighet/fritt följ. Hon tappar koncentrationen efter tre-fyra steg men det är ok. Jag får helt enkelt träna tre steg då. Vändningar på stället kör jag också men hon har svårt vid vänsterhalterna då hon hamnar för långt fram och hoppar tillbaka i position. Så då har jag börjat visa henne istället hur jag vill ha förflyttningen från början och då köper hon det. Duktig flicka! Vi tränar platsliggningen med boll bakom och då har hon inga problem att ligga. Måste bara passa mig så mitt "slut" inte betyder "så fort matte rör på sig får jag vända mig om och ta bollen!". Jag ska nog börja gå tillbaka bakom henne och där säga slut. Så hon ligger kvar även när jag går tillbaka. Lite framförgående testade vi idag med. Tråkigt som attan, men vi kommer inte undan. Det går bra ändå. Men föremålet hon går emot ligger helt öppet så än så länge är det inte heller någon direkt svårighet. Det går framåt! Och det bästa är att jag tycker det är så kul! Och hon tycker det är kul! Men det hör väl ihop kan jag gissa. Det var därför jag inte tyckte det var så roligt att träna med Myra, hon såg alltid ut som om jag hällt en hink kallt vatten över henne. Eller så sade hon "Vi har redan gjort det här en gång matte, måste jag verkligen igen?" Även om det så var att bara komma in till sidan. Det gick liksom så seeeegt. Och blev jag arg gick det ännu seeeeeeeeegare. Lilla gumman, hon tyckte säkert at jag var en stor buffel bara som skulle tvinga henne att göra en massa dumma orationella saker.

Men nu ska här tränas!!

IPO...?

Det här med IPO, verkar inte det rätt B? Så mycket snack om IPO-hundar I, II, III eller vad det nu är, inte verkar det vara så märkvärdigt? Missförstå mig rätt, jag menar inte att jag själv är bättre eller att jag kan allt eller skulle greja VM i IPO, men alla meriter på hundarna! "Hanhunden Den och Den med IPO III" eller vad det nu är... Nog tycker jag att ett hederligt SBCH smäller högre... om man nu ska jämföra...

SMACK!

Min hund har en liten egenhet för sig som kan vara lite läskig om man inte är van. När vi har kampat om något och jag sagt "loss" så släpper hon fint men hon liksom måste klippa till med käkarna en gång till ungefär en halv centimeter från min hand. Det klapprar ordentligt i tänderna. Jag tror hon gör det lite för att säga "Ohhh, måste du ta den... måste bara, måste bara...försöka...ta den igen...SMACK!" Vad gulliga de är, hundarna!

Upplyst plan!

Nu har jag tagit tag i det här med promenaderna, jag har hållt på att bli galen på att hon drar i kopplet! Mattemisshandel är vad det är. Jag går numera ut med brandslangen i fickan och allt går så fint. Men det tar lite längre tid och promenaderna blir inte så långa men mer kvalitet. Alltså, jag slår henne inte med slangen, utan leker, inget annat! ;-)

Idag har vi också varit och tränat på vår upplysta plan. Vi tränade fritt följ med boll som belöning, jag har så lätt att falla in på det där med att bara belöna med godis. Hon svarar suveränt på bollen och det är lätt också. Lite "stanna kvar", inkallning och så testade vi hoppet också. Allt var kul och kändes fint. Hon vill den här damen, men det var faktiskt skönt att se att hon blev lite trött på slutet. Och då slutade vi. Kanske vi ska träna i morgon också? Det var så kul!

Reviderad apport

Nu är vi hemma efter en på flera sätt ansträngande helg i Luleå. Skolan var ok med både rullstolsmek och korvstoppning av stroke. Men på kvällarna var det kanske värst... när Ingela Pling fick träffa Tant Etty! Tant Etty talade snabbt om vart skåpet skulle stå och det var inget som Pling motsade sig, bara de kunde leka lite?? Visst, sa Etty, häng med här så ska jag visa hur man RIKTIGT leker!! Gissa om de båda K/Carin-a blev glada? Galopp i hall och vardagsrum med diverse känguruskutt kan vara en aningens irriterande efter ett tag. Och stackars Qvarko, 11,5 år, tyckte nog att damerna var aningens påstridiga. Ja, Ingela fick en ny idol i alla fall. Tant Etty står nu överst på listan över kompisar! Detta måste bero på kennelpappa....

Vi tränade lite apport i alla fall, jag fick nya ideer som jag verkligen gillade, men jag ska inte säga vad metoden kallas, för då får jag säkert hela södra Sveriges hundfolk i strupen och anmäls till någon myndighet... Det gick bra i alla fall och både Ingela och jag gillade metoden! Jag lovar! Nu började min lektion igen, vi ses!

Stenskrammel...

Jag har en hund som äter sten. På kvällspromenaden så går hon på span efter smågrus på vägen och jag hinner nästan aldrig stoppa henne så nu har jag gett upp. Låt henne äta tänker jag. Men igår så pratade jag med Jenny i head-setet hela promenaden och hade inte koll på hur mycket sten hon åt. Det fick jag veta i morse istället... På morgonpromenaden lade hon först en vanlig hög, som jag i och för sig tyckte skramlade lite. Sen gick hon 30 meter och lade en till. Den skramlade det definitivt om. Den såg ut som renbajs. Sten. Sen lade hon en till som säkert var mellan en halv och en deciliter rent grus. När vi sen kommit in och ätit frukost och jag och Tobbe satt och planerade helgen så hör jag hur det låter som om någon häller ut sten på golvet. Då kom det en halv deciliter till, på vårt köksgolv. Så summa sumarum borde hon ha fått i sig bortåt 2 deciliter i går.
Någon som har någon idé hur hon kan bli kvitt sitt beroende?

Apportträning

I kväll har vi tränat apport. Jag vet att det kan vara bra att börja i tid, av erfarenhet. Det är jobbigt om apporten inte funkar, momentet finns i alla klasser och det blir bara fler av dem också! Inki sade att man skulle inte träna på "håll fast" utan på "loss" istället, så jag testade med det. Jag har alltid lite svårt att starta träningen med apporten i och med att jag vill göra rätt från början, jag vill ha rätt modell på en gång som passar både mig och hunden. Och något jätteerfarenhet av inlärning av momentet har jag inte. Myra var min första brukshund. Men i kväll gick det framåt! Ingela kunde redan ta apporten i munnen men inte alls hålla fast den. Som vanligt. Så nu skar jag upp en massa korv och satte mig på golvet. Jag var noga att snabbt säga "loss" så fort hon egentligen höll den i munnen, belönade med "Bra" så fort hon släppte och korv efter. Efter ett tag började jag länga ut tiden innan jag sade "loss" och banne mig, hon förstod! Det tog ett litet tag och hon släppte flera gånger utan att få ett "loss" men då fick hon ingen belöning. Hon var så rolig att titta på när hon började fatta, hon höll apporten i munnen och trampade runt och nästan buffade upp apporten i handen på mig för att få sitt "loss". Precis som jag vill ha det. Det känns sååååå kul! Det är lite tråkigt att bara köra sitta fint vid sidan och två steg fot och vändningar på stället.
Hej hopp, nu går det framåt!

Snö..? Nja...

Igår var det en tråkig dag för lilla Ingela. Nila hade tid hos logopeden i Gällivare så hon fick ligga i bilen mellan 10 och 14. Inte så roligt antar jag, men hon är alltid så duktig i bilen. Ligger stilla och tar det lugnt. Hos logopeden gick det bra och Nila fick titta på en massa bilder och tala om vad det var. Han fick också träna på prepositionerna då han inte har riktigt koll på dem. Det visade sig att han inte kan komparera adjektiven heller så det ska vi också träna på.

Ingen riktig träning blev det igår, men nog en långpromenad på kvällen. Det går faktiskt alldeles utmärkt att träna då med, det dyker alltid upp störningar för prinsessan. Kommer det en annan hund, en joggare eller barn så ropar jag bara och belönar. Det låter såååå basic, men jag tycker alltid det har varit svårt att ta mig tiden att träna under promenader, då går jag och vill hålla tempo och orkar inte tjafsa. Men nu MÅSTE jag ta tag i det här och det går hur bra som helst. Det blir lite som en sport också, nu riktigt letar jag distrationer för henne!

Nu går jag lite i valet och kvalet i längtan om snön... På ett sätt längtar jag inte alls, snön får gärna utebli i vinter, jag är så less på den. Men å andra sidan vill jag kunna åka skidor igen med hundarna. Ingela kommer inte att kunna dra i vinter, hon är för ung och Sájvva är på vippen för gammal, men jag ska försöka med henne i alla fall. Jag skulle gissa att hon har en släng av artros, hon är stel och haltar till och från efter hon har vilat, men är ok i rörelse och är pigg och vill vara med. Jag har börjat med glukosamin till henne och jag tycker det verkar hjälpa. Jag vet att enda botemedlet mot artos (förutom plastik) i stort sätt är smärtlindring och aktivitet, så jag tror nog att hon kommer må bra av lite skidor i vinter, även om jag nu måste bromsa ordentligt i nedförsbackarna och vara noga med uppvärmning och avslutning. Lilla gumman, hon börjar vara gammal. Hon är inne på sitt tionde år.

Idag är det föreläsning för hela slanten, börjar med neurologin nu, och ikväll är det stuvade makaroner och jokkmokkskorv på menyn!

Bild-boom

Nu kommer äntligen lite bilder. Jag lyckades övertala Tobbe om att följa med ut och hjälpa mig ta några "shots" på gullungen. Han är inte impad av vare sig kylan eller hunden... Det här är min hund. Husse är ingen stor idol av Ingela. Synd, men så är det. Så nu har jag inte bara en hund att fostra utan en motsträvig sambo också.

Här är hon i full fart in. Tänk, det börjar redan bli mörkt... Bilderna är tagna klockan ett ungefär. Helt otroligt att det finns folk som bor här. Nu vet vi att det dröjer till mitten-slutet av januari innan vi ser solen igen. Fast än har den inte riktigt försvunnit.

Vi jobbar på att komma in och bygger det på lek och godis. Det ska vara roligt hos matte, annars kan jag lägga av på en gång. Här sitter hon fint och väntar på brandslangen. Men hon är inte riktigt på hugget för tillfället, hon håller på att tappa huggisarna och vill väl inte riktigt hålla fast. Men de far väl snart. Kan en hoppes...

En liten kamp i alla fall, men hon hade inget tillkämpande idag, det gör väl ont, eller känns konstigt åt minstone.

Och så en helbild. Men det hade varit bättre om det varit lite mer zoom på Ingela och lite mindre matte på bilden. Men en lite uppfattning om henne får man.

Och så här kan det se ut om man far och tränar med småbarnsföräldrar. Men det är skönt att de är flera. Annars hade jag haft Nila runt mina ben hela tiden. Nu far de hela tiden tillsammans. På bilden är det lördag och godispaus i bakluckan i vår bil. Ingela sitter och suktar på insidan. Från vänster är det Nila, Jonatan och sen Jesper. Jeppe och Jonte är Jossans båda tvillingpojkar som Nila älskar att leka med. Tur!