Svamp och förkylning

Så har vi varit i Salto över helgen. Och vad förde det med sig? En förkyld hund med svamp mellan tårna. Får hoppas att det är kantareller... Allvarligt talat så har vovven fått bada lite för mycket och även sprungit kanske liiiite för mycket. I Salto får hon i stort sett vara lös jämt och ha hela dalen som lekplats. Visserligen springer hon sällan mer än 20 meter från mig, men det är konstigt vilken fart en schäfer kan hinna få på 20 meter ändå?! Tungan har med andra ord hängt som en slips i stort sett hela hennes vakna tid från fredag till söndag. Och detta tyckte veterinären var orsak nog att tro att det var en förkylning och inte noskvalster gumman fått. Hon satt och snörvlade hela vägen från Kebnats och hem, en sträcka på 13 mil. Sen knäade hon så konstigt med frambenen när hon gick också. Det såg ut som om hon var öm under fötterna. Mycket riktigt. Mellan tårna var hon illande röd. Och för det har hon blivit ordinerad... örondroppar. (!!!) Snacka om att ha en djungeldoktor till veterinär! ;-) Nej då, de försäkrade på apoteket att allt var korrekt.
Som här om veckan när jag trodde att jag hade fått hjärntumör. Jag hade haft ont i ena ögat i säkert runt en månad och det hade känts konstigt med synen också. Olyckskorp som jag är antog jag att det nog är värsta tänkbara diagnos - hjärntumör och säker död inom ett halvår. Med hjärtat i halsgropen och kallsvetten rinnandes ringer jag till slut läkaren (som by the way är schäfermänniska) som ordinerar mig - nässpray morgon och kväll. Bihålorna. Jaha. Att dessa jävla hålor kan ställa till med såna ångestkänslor?! I höstas trodde jag att jag skulle få dra ut alla tänderna i vänster överkäke. Vad var det då för fel om inte - bihålorna! Att något som bara är ett hål kan ställa till med så mycket!

I alla fall så käkar Ingela penicillin mot halsinfektion och så får hon örondroppar mellan tårna. Hoppas hon är fit for fight innan kennellägret i Pite om några veckor. För DÅ ni!

Arbete och träning

Ja, inte finns det mycket motivation att skriva just nu. Visserligen händer det väl saker men att skriva om dem är en annan femma.
Jobbet på museet har börjat och där är det långa dagar för det mesta. Vi jobbar i 8-dagarspass med några halvdagar inbakade. Sedan föjler två dagars ledigt. Jag vet inte vad jag tyckerom det längre... Halvdagarna känns rätt meningslösa, speciellt de dagar man börjar halv två. Men jag ska inte klaga när jag har arbete. Det kommer ju lite pengar ändå.
På träningsfronten har jag för tillfället lagt ned spåret. Det är så trist att lägga sina egna spår så jag tänker inte göra det längre! Och än så länge har vi som håller på inte kommit in i någon spårträningsmani ännu. Jag är inte orolig, jag avvaktar. Jag har i alla fall anmält oss till appellen hemma i början av september. Det blir bra. Och blir vi inte uppflyttade så finns det chans i Malmen någon helg senare.
Här om kvällen var vi och tränade lite lydnad på klubben. Det var jag , Jossan och Anna-Lena. För mig och Ingela kändes fria följet...fint. Hon hade bra fokus, bra position och var lyhörd. Kanske låg hon lite långt fram ibland. Apporteringarna var också bra. Hon har bra tempo både in och ut och grep apporten rätt. Däremot reserhon sig lite, rumpan lättar, när jag kastar apporten. Detta måste vi få bukt med för Jossan trodde att det kunde dras så mycket som två poäng. Det blir att hon ändrar ställning. Däremot så kämpade vi på med saktagåendet som inte alls funkar. Hon grejar inte att gå sakta mot en sak, det gååååår inte. Det är 0-120 på en halv meter. Så Jossan tipsade om att gå bredvid henne och köra nästan som på bevakningen, att vi gemensamt smyger på bollen och att jag kan korrigera i kopplet om hon går för snabbt. Men lätt är det inte. Vi får se om det blir någon skillnad. Kanske jag hinner lite träning idag innan jobbet börjar. Jag tror att vi skulle försöka hinna med någon träningi kväll också. Måste komma ihåg att köra krypet då, det är så svårt att se hur hon kryper själv.