I helgen har jag varit på en snabbvisit i Katne på begravning. Resan var ett kapitel för sig... På vägen ner blev vi stående i Boden i drygt tre timmar. Ett lok hade spårat ur i Luleå och hindrade all trafik att komma fram, däribland mitt tåg till Stockholm. Efter mycket om och men kom i alla fall tåget och jag kunde äntligen få min sovkupé. På morgonen började jag fundera på hur min anslutning till Katne skulle passa, begravningen började klockan 13.30. Klockan halv tio stod vi kvar i Uppsala och blev upplysta om att det var "signalfel" på sträckan mot Stockholm och vi skulle bli ytterligare försenade. Jag inser då att jag inte kommer hinna hem till begravningen och ringer Ottilia för att berätta. Hon blir så klart besviken och tycker det är typiskt när jag ändå åkt så lååång! Hon ringer upp igen en minut senare och berättar att de har släktingar i Uppsala som ska på begravningen så helt plötsligt fick jag rafsa ihop mina grejor och kasta mig ut för att inte tåget skulle hinna fara vidare. Underbart! En promenad genom Uppsala! Fantastiskt! Och bilresa hem till Katne. Ulf (som jag skulle åka med) ringde upp mig och frågade om jag var rädd för hundar, de hade nämligen en liten schäferkille...
På hemvägen var det samma visa... tåget från G-borg var en timme försenat och jag missade norrlandståget... Två och en halv timme på Centralen och det senare tåget blev det istället. Nu är jag trött på att resa och vad jag tycker om SJ ska jag inte uttrycka här.
Och om en vecka bär det av till Luleå... ahhh, jag blir galen!
2 kommentarer:
Hmmmm...det låter inte som den bästa dagen i ditt liv precis. Låter väldigt krångligt med alla tågförseningar osv....
Maria o Tea
Jo, verkligen ingen höjdardag men jag lärde känna en massa roliga människor. Fick till och med telefonnumret till en!
Skicka en kommentar