Träning på gatan

Igår satt jag och läste i min bok "Rehabiliteringsmedicin" i ett kapitel om kognitiva handikapp så kommer jag till en diagnos som kännetecknas av bland annat piloerektion. Piloerektion?? Detta måste slås upp!!! I boken fanns ingen förklaring till ordet så det var bara att googla. Det visade sig att det är det vetenskapliga namnet på "gåshud"! Helt otroligt roligt! Det roliga är förståss att Jennys lilla ängel till hund som nyss gick och vann SM i Bevakning heter Pilo. Jag kan lova att jag kommer ALDRIG mer säga gåshud! Det är ett som är säkert! Jenny höll på att dö när jag sms:ade det till henne. Hennes lille oskyldige skyddsling finns med i en sån pinsam ordkombination... Pilo, som är fräsch som en nyutslagen nyponros... NOT!!

Jag har börjat kolla på regelboken för brukset och insett att vi har i alla fall börjat sniffsa på alla momenten i appellen. Bra eller dåligt vet jag inte. Inte än. Ingela är så rastlös på dagarna att jag helt enkelt MÅSTE ut med henne och de långa promenaderna blir så jobbiga när jag går med båda hundarna och jag har inte hjärta att lämna någon hemma. Så då blir det träning i stället. På en gång märker jag hur mycket bättre allting funkar, även allmänlydnaden. Ingelas förväntan på mig bara ökar och ökar och hon blir mer lyhörd.
Idag började vi med linförighet/fritt följ. Hon tappar koncentrationen efter tre-fyra steg men det är ok. Jag får helt enkelt träna tre steg då. Vändningar på stället kör jag också men hon har svårt vid vänsterhalterna då hon hamnar för långt fram och hoppar tillbaka i position. Så då har jag börjat visa henne istället hur jag vill ha förflyttningen från början och då köper hon det. Duktig flicka! Vi tränar platsliggningen med boll bakom och då har hon inga problem att ligga. Måste bara passa mig så mitt "slut" inte betyder "så fort matte rör på sig får jag vända mig om och ta bollen!". Jag ska nog börja gå tillbaka bakom henne och där säga slut. Så hon ligger kvar även när jag går tillbaka. Lite framförgående testade vi idag med. Tråkigt som attan, men vi kommer inte undan. Det går bra ändå. Men föremålet hon går emot ligger helt öppet så än så länge är det inte heller någon direkt svårighet. Det går framåt! Och det bästa är att jag tycker det är så kul! Och hon tycker det är kul! Men det hör väl ihop kan jag gissa. Det var därför jag inte tyckte det var så roligt att träna med Myra, hon såg alltid ut som om jag hällt en hink kallt vatten över henne. Eller så sade hon "Vi har redan gjort det här en gång matte, måste jag verkligen igen?" Även om det så var att bara komma in till sidan. Det gick liksom så seeeegt. Och blev jag arg gick det ännu seeeeeeeeegare. Lilla gumman, hon tyckte säkert at jag var en stor buffel bara som skulle tvinga henne att göra en massa dumma orationella saker.

Men nu ska här tränas!!